Bancroft and Ford: Alpha Male Bad Boy Billionaire Romance (14 page)

Kapitel 6

I den sista timmen, Leigh hade börjat att stå mellan helt vettskrämd och rysligt stel. Hon hade inte låtit gå av Nigel handen eftersom det kändes bra att hålla i något. Att balsamvinäger hade börjat rulla runt i hennes mage och hon började undra om det hade varit en god idé att äta i den först platsen. Tja, antingen så är det inte som att hon kunde ha vetat vad som skulle hända.

Hon hade vant sig vid ljudet av stövlar varje nu och alltså roaming förbi den öppna dörren och hon kunde föreställa det kaos som skulle kunna hända precis utanför. Då cnn skulle ha fick nys om vad som var på väg, tillsammans med alla andra stora nyheter försäljningsställen. De skulle sammanfatta läget, minut för minut, till en internationell publik av nervösa hemmafruar och politiker. Hon kunde föreställa sig lokala försäljningsställen skulle ha varit på den och kanske även nationella anfallsspelare. Hon hade ingen tvekan om att President Obama satt i situationen, idisslande över detta. Detta var allvarlig och hon kände sig liten.

Marcus kysste toppen av huvudet. Hon var så utsatta att hon bara låta honom.

Som bekant statisk fyllde rummet som snabbtelefon kom till liv igen. Micke visste bättre än att undra vad dessa människor ville ha. Det gjorde ingenting. Dessa berättelser alltid slutat på samma sätt.

"Omar, vara uttryckligt om dina krav. Ingen av oss har tid för en filosofisk debatt…".

Det lät som ordförande.

"Innan du förvirrar dig, vet att alla här i denna flygplats är att lyssna. Så, varsågod, tala om för dem att deras liv betyder ingenting för dig."

"Du har fört dem in i detta. Jag kommer inte att underhålla dina metoder."

"Mycket bra. Då får vi se. Jag utmanar dig att komma och arrestera mig, eller döda mig, jag glömmer din tull här, din moral".

"Jag förstår inte".

"Jag har en armé. Sätta ditt och se om du kan mig."

Det var en paus. Även över porttelefonen Leigh kunde höra hasande saker: fötter, papper…. "Det finns hundratals civila. Jag kan knappast tillåta denna typ av planlös kraft."

"Varför inte? Du gjorde det hela tiden i Afghanistan".

"Vad händer om jag inte kan ge dig vad du frågar?"

Omar chuckled. "Oroa dig inte. Inte fatta ett snabbt beslut om du inte vill. Men, för varje timme du avfall, jag tar ett barn och döda den. Jag börjar nu, en handpenning om du kommer, så du vet att jag menar allvar."

Det fanns ett klick när han hängde upp intercom telefon.

Leigh njutas. Hon plågat hennes hjärna för alla de terrordåd som gisslan situationer hon någonsin hade läst om. Gjorde de någonsin komma ut? Vad var prejudikat för detta? Vad skulle Obama? Precis som hon tänkte allt detta, en av Omar's män kom ner i hallen och drar en ung, blond barn inte äldre än sex korridoren.

Leigh kan nästan känna Nigel puls genom hans hand. Han stod upp som barn kom närmare och närmare.

Alla plötsliga, Leigh började komma ihåg saker om Nigel, mycket konkreta saker, gillar hur han kunde vara impulsiv, gillar hur han praktiskt taget tror han var odödlig. Han jagas ut ur rummet.

Leigh sköt upp från sin plats, och hoppas att han bara ville ha en bättre blick för, whatever skäl. "NIgel inte".

"Låt gå för flicka." Hans röst nästan studsade mot väggarna.

Mannen stoppades.

Barnets skrik sänks till ett gnäll.

Han betraktade som Nigel omvändelsen nödvändighet framför flicka, klappa hennes huvud kinden och torkar sina tårar som han var någon sorts utomjording. Han hade uppenbarligen inte förväntat mig något slags motstånd. Mannen tänkte snabbt slående Nigel i panna med butt hans pistol.

Leigh darted ut efter honom. Hon visste inte vad hon gjorde men Gud hon kunde inte släppa honom. "Vad teh fuck, Nigel?" Hon var tvungen att skrika över ropen på flickan.

Mannen bara tittade över dem, samma blick förvirring på hans ansikte, liksom han var att bestämma vad man skall göra. Slutligen, "Få upp. Du." Han pekade på Nigel. "Kom med mig."

Som Nigel stod upp, förnedra blodet bort Leigh satte sig framför honom, hålla båda armarna så hårt som hon kunde. "Nej, jag gillar inte att låta honom gå."

Nigel huffed. "Vad tror du att han kommer att göra om du inte?"

"Fina, både av dig. Gå framför. Nu."

Leigh hjärta bankar hårdare än det någonsin har haft i hennes liv. Hon kunde inte bestämma vem hon hatade mer Nigel för att försöka bli hjälte, eller själv för förälskelsen med honom igen på grund av det.

Kapitel sju

Leigh antas skulle det vara den tidpunkt då hennes liv skulle blinka innan hennes ögon, men det var det inte. Allt hon kunde tänka på var vad cnn korrespondens skulle låta som om henne. De skulle ringa henne en hjälte eller offer? Vill de veta att hon hade en historia med Nigel? Skulle hon bli hans älskare dömd till katastrof? Skulle något av detta?

Som de två männen marscherade henne och Nigel ner korridorer och runt hörn, upp till tredje våningen, genom terminalen, hon undrade vad hennes liv någonsin hade tänkt. Hon aldrig gjort det på omslaget av Vogue och knappt gav en intervju varit utslagsgivande. Hon hatade sig själv så mycket i det ögonblicket, men inte så mycket som hon hatade Nigel.

Han vandrade bredvid henne med ett stern blick på hans ansikte, hans käke och den lilla flickans hand i sin. Hennes gråt hade minskats till herrelösa sniffles, hennes ögon hade försökt och hon tycktes luta dig. Leigh vägrade att låta denna sight mjuknar hon vägrade att låta henne gå vilse och vad som kunde ha varit. Slutligen, de gick ut i trappan och marscherade upp en trappa. De slutligen kommit fram till en tung dörr. Mannen stoppades och Bankade på dörren med sin pistol.

Flickan hoppade på detta, att klamra sig fast vid Nigel's handled.

En man klädd som deras egna captor yanked dörren öppen. Han tog en titt på fyra av dem och slungade ögonbrynet med förvirring. "Vad är detta?"

Mannen ryckte på axlarna. "De motarbetas."

Han smalnar hans ögon. "Och du ville inte skjuta dem?"

"Att inte låta som mitt beslut."

Leigh spände hennes käke vid ljudet av frustration i mannens röst.

"Omar!" Jerome öppnade dörren bredare, avslöjar ett kontrollrum som kryllar av män i uniform. En man stod mitt i en stor telefonväxel i mitten av rummet. Han hade en mörk tröja, svart klänning byxor och alligator skriv ut skor. Leigh tillknycklat under tyngden av hans vredes stare. Hans gröna ögon kontrasterar mot hans svart hår.

Leigh skakade i hennes skor som Jerome gripit hennes arm. Hon hade inte ens inser hur bifogas Nigel tyckte hon tills hon hade kopierat ifrån honom.

"Jag behöver inte denna rätt nu." Omar hissed vid två män. "Jag gav dig ett jobb: hitta mig ett barn." Hans kropp skakade med hans ord, en slags spänning bara extrem ilska kunde producera. "Och du fucked it up!"

Jerome tittat på Caled, spetsiga blick på hans ansikte. "Jag sa åt honom att bara döda dem".

Omar undvek hans huvud på två av dem. "Vi kan inte bara gå och döda dem. Talmannen kommer vi är irrationell. Han kommer inte att ge mig någonting om han tror att jag kommer att döda alla dessa svin ändå."

"Vi måste göra något," sade Caled.

Omar skakade på huvudet, och vifta handen till avsked. "bara sätta dem i. Du kan titta på dem, Caled. Det är den förbannade fel."

Caled gripit Leigh's arm och kastade in henne i rummet. Hon gapade som hennes chef hans betongvägg, smärta ringer henne genom skallen. Flickan var nästa, följt av Nigel. Hon började sniffling och hennes sniffles växte till full blåst skrik.

Omar grunted. "Jag svär på Gud jag kommer att döda den bit av skit. Jag bryr mig inte om vem som är att betrakta".

Leigh njutas, hennes ögon att tåras när hon plockade upp flickan och höll henne i knät. Inte gråta. Inte bara förbannade rop. Plötsligt alla dessa svar på dessa frågor om liv kom att tänka. Hon kunde ha varit något, egentligen någonting till någon. Detta barn hade en hel värld i hennes föräldrar och hon var en värld till dem också. Nu Micke kunde inte längre känna kylan än hon gjorde i det ögonblicket, kopplas till den här lilla kulan i livet, ett misslyckande i varenda mening.

Hon höll barn tätt, med whiffs av argan olja i hennes hår som hon ville för henne att inte gråta.

Nigel nallade blodet från hans panna en gång innan inslagning hans arm runt Leigh.

Hennes hjärta brista i hennes bröst. Hon kunde inte hantera hur mycket av en familj de kändes som, om än en skruvas upp. Hon kunde ha haft, hon var så nära  . När hon tittade upp på Nigel, ljudet av resten av rummet hade suddiga till ingenting. Han darrade precis så mycket som hon gjorde den coola killen reduceras till rädsla, rädsla föddes ur kärlek, för hennes liv. Han vill inte förlora något av det. Han höll på henne som ett ankare. I det ögonblicket, stirrar döden i ansiktet, hon hade aldrig känt mig närmare honom.

Men hon skrek hon får ligga i hennes huvud. Det bett att bli fri.

"Marcus", Hon viskade. Det var inte rätt tillfälle, men hon visste, bara genom att titta på hans Oxens blodsprängda ögon, att det fanns ingen återvändo nu.

Micke kysste flickans panna, gungar hon fram och tillbaka, hålla henne precis som hon var hennes egna.

"Hur fick du så bra med barn?"

Orden överstruken rätt igenom hennes hjärta. Micke hade aldrig ångrat något så mycket i hennes liv än just då och där. "Jag vet inte. Jag är fruktansvärt med barn." sina röster förlorades i ljudet av chatter fyller rummet. Caled knappt tittat på tre av dem.

"Vad gör du?"

Micke kunde inte hålla något av det längre. Hon lät den heta, tunna tårar strömma ner hennes ansikte som hon lutade på honom, Begraver huvudet i hans hals.

Han gned henne tillbaka. "Jag vet," han viskade, "Jag är rädd för."

"Jag kan inte dö ännu. Jag har inte gjort någonting."

Planterade han en kyss på hennes panna. "Du är fantastisk".

"Jag är ond och självisk".

Han höll henne i båda hans händer, tvinga henne att titta på honom. Micke kunde knappt höra honom sakta i den lilla flickan. "Var är detta kommer från?"

"Jag hade ett barn och jag lämnade henne och nu jag kommer sluta existera och inte fråga henne. Det kommer inte att göra någon skillnad. Eftersom jag inte var där. Eftersom jag var rädd."

Nigel glowered, hans läppar vikning i en rynka pannan, hans ögon går till en fjärran plats. "När?"

Detta var den hårda delen. Micke visste inte hur jag skulle säga det högt.

"Jag kan inte ljuga för mig, micke."

"Jag har aldrig ljugit för dig. Du aldrig gav mig chansen."

"När?"

"Efter oss."

Hans hand smält av hennes rygg, han lutat sig mot väggen, hans ögon knappt öppna. "Jag har en dotter?"

Detta var den absolut värsta tiden för en människa att lära han var en fader. "Ja".

Han käke. Micke kunde nästan se hans hjärta att stänga till henne.

Kapitel 8

Micke ville banka huvudet mot väggen. "Hur kan du vara så självisk?" hennes ord ekade tillbaka till henne, studsar murarna av Nigel's villa.

Nigel bankade hans glas på middagsbordet, whiskey sploshing. "Är du skämtar? Självisk? Jag gör världen en tjänst."

"Hur dum tror du att jag är? Du gör detta själv." Leigh kunde knappt tro det. Just när hon hade fallit i älskar med honom, att han skulle göra något i hans makt för att se till att de inte kunde vara tillsammans. "Varför gör du det här för mig?"

Nigel ögon blixtrade. "Det handlar inte om dig!"

"Det är exakt det!" Micke var att se rött. Hela hennes kropp skakade av ilska. Hon ville ropa och skrika, strypa honom och hålla honom på en gång. "Folk dör i Syrien varje dag!"

Nigel lutat sig tillbaka i sin stol, passerar hans armar. "Exakt".

Leigh skakade på huvudet. "Men du kan vara en av dem."

Han ryckte på axlarna. "Det är bara en risk jag får ta."

Leigh kändes hennes gut var rippad ur henne. Hon bröt ut i tårar, vattentvätt av saltavlagringar smink från hennes ansikte, hennes muskler går svagt. Hon sjönk till golvet, eftersom hon behövde honom. Vågor av illamående valsade  runt i hennes buk som tanken på att förlora honom, egentligen att förlora honom, fattade av henne. Hon visste inte vad hon skulle göra med sig själv.

Hon hörde honom flyttar sin vikt som han anslöt sig till henne om att kalla golv.

"Du måste låta mig komma med dig." Leigh pressat hans kind som om hon kunde tvinga honom att göra vad hon ville.

Pried han hennes händer honom, håller dem i hans knä. "Det är för farligt för dig. Du har din karriär."

"Och du har din!"

"Vet du inte förstår? Detta är min karriär! Människor kan ignorera ord, men bilder? Bilderna är allt. Det är en revolution!"

Micke visste inte vad han skulle säga. Hon hade aldrig lärt sig hur honom. Så småningom, hennes tårar torkades. De brydde sig inte om att gå på övervåningen och bara somnade på soffan. Nästa morgon, Leigh öppnade hennes ögon till en tom villa.

Kapitel 9

Kontrollrummet hade överlåtits till kaos. Micke började inse att Omar var den värsta kaparen i terroristhandlingar historia. Han knappt hade kontroll över sina egna män och inför pågående svåra förhandlingar med ledaren för den fria världen, han var vacklande. Det hade nu gått över en timme sedan hans dramatiska uppmaning till handling och han hade fortfarande inte gjort någonting för att döda någon.

Varje minut, Leigh växte mer och mer orolig. Hon hatade att sitta där som undrar over och over igen, som nu skulle bli hennes sista.

"tystnad!"

Varje sluta prata med undantag för barnet.

Omar snärta hans hand i hennes riktning. "Slå på kameran.

Leigh hjärta hoppade över ett slag. Detta var det. Hennes blick flyttats till nigel, men han har fortfarande inte skulle titta på henne. Han var inte att tänka på henne, han tänkte om deras barn. Micke visste inte vem bär skulden anymore. När hon tittade på honom och blickar ut över den stora fönster som vette mot landningsbanan, hon undrade om han någonsin skulle tänka på henne igen.

"Ge mig ett barn."

Caled yanked henne rent ut av Leigh's arms. Hon sköt upp hennes huvud snurrar. "Pl--

"döda mig istället." Nigel stod. "Du behöver skicka ett meddelande till höger? Du kan göra det med mig."

Micke kunde se dem som beaktar det när hon vände sig till honom. "Gud, Nigel sluta försöka bli hjälte".

"Varför? Vad har jag att leva för?

Hennes ögon blixtrade. Hon kunde inte förstå hur hon hade precis kommit full cirkel. "mig"?

"Fuck it".

Caled tappade flicka, som sedan sprang till Leigh's sida och gripit in nigel.

"Nej!" Micke sjunkit till hennes knän. Det var så konstigt. Bara en dag sedan, hon hade varit helt nöjda med aldrig träffa honom igen. Men hon hade redan släppt av honom en gång. Hon hade inte styrkan i henne att göra det igen.

Som Caled kontrolleras inställningarna på hans pistol, Leigh kunde bara svagt höra ljudet av en helikopter bara långt bort i fjärran. Hon fick tårar strömmande ner Nigel ansikte som Caled tryckte pistolen mot hans huvud.

Omar upp handen. "sluta!" Han gjorde hans väg mot fönstret och tittade ut. "Något är inte--" Det var en pop, en sund knappt högre än en airpuff.

Omar's head shot innan studsande fram. Han föll till marken likt en påse av stenar.